Jag förstår inte riktigt vad det är med mig? allt var ju så himla bra, äntligen var jag påväg att finna lyckan, men så skulle det självklart inte bli, Idag känner jag hur ensamheten kryper fram, väldigt sakta men säkert, och nej, jag ska inte låta den trycka ner mig, inte nu och inte någonsin. jag vill inte falla tillbaka i samma gamla grop i samma gammla hål. jag är bättre än så och jag vet att jag e stark nog o klara mig. Jag säger alltid för mig själv hur bra jag är och hur duktig jag känner mig över vad jag lyckats komma fram till och så vill jag fortsätta utan att känna denna tyngd över mina axlar eller ha i baktanken att det kan vara påväg neråt igen...frågan är varför jag känner så här?
är det verkligen fel på mig?  jag vill hitta personen inom mig, jag vill kunna vara mig själv utan att folk trycker ner mig.
Mycket ligger nog i att jag alltid måste ha någon med mig,jag hatar att vara ensam, jag vill ha någon jag kan lita på o berätta saker o ting när allt känns piss men även kunna berätta om alla goda och roliga stunder. Jag vill kunna ha en vän som är med mig  under solsken och regn. Någon som lyckats ta mitt hjärta föralltid.

Katie.